Love.

 
Jag är helt seriöst rädd för att dö själv. Att dö utan att ha fått uppleva riktig kärlek. 

Kall som en sten.

 
Det verkar som folk tar mig som om jag är en påse där dom kan fylla med massa olika saker, och tror att jag alltid ska finnas där för dom. Men en dag kommer den där påsen att explodera och jag kommer försvinna. Det är bara så det är. Jag har inget ont mot någon, det finns ingen jag inte tycker om. Men vad skulle dom göra om jag bara helt plötsligt skulle försvinna? Skulle dom ifrågesätta sig själva då? Typ vad gjorde jag för fel, vad kunde jag ha gjort annorlunda? Visst jag tycker om att hjälpa folk och vill hjälpa dom med deras problem. Vill aldrig gå in på mina problem för det gör för ont. Vill inte öppna upp mig, eller rättare sagt.. Jag kan inte öppna upp mig. Jag säger inte att jag vill att dom ska sluta be mig om hjälp. För jag hjälper gärna till, då känner jag att jag faktiskt är bra på något. Men ibland blir det för mycket. Sen så vill man kanske ibland få frågan; hur är det med dig, egentligen? Det är en fråga som är så svår att svara på för man mår ju typ aldrig riktigt bra. Det är ju något som gör att man inte mår bra. Jag vill må bra, men jag känner mig kall som en sten just nu. 
 
 
"You see things. You keep quiet about them. And you understand. You're a wallflower."