The bomb.

Det känns som jag har en tickande bomb över huvudet som snart ska explodera. En bomb full av funderingar och känslor. Är rädd för att den ska explodera så snart som möjligt, vill inte. Jag försöker kämpa emot den. Mina funderingar är såna som man inte ens kan få något svar på. Så varför ska alla dom komma flygande ut nu. Känslorna är blandade. Det mesta berstår av kärlek och rädsla. Kan det ens vara möjligt att en kille gillar en för den man är?  Varje gång han säger att jag är fin eller att han älskar mina läppar blir man varm i hela kroppen. Man vet nästan inte vart man ska ta vägen. Vill bara kasta mig runt hans hals och säga "jag är din för alltid". Men ändå så kan man ju inte säga så. För det måste ju kännas rätt och jag måste veta mer om han. Men när vet jag att de är rätt? När känner jag den här personen på riktigt? Kommer jag ens få den chansen att lära känna han för den han är? Jag är rädd för att han inte kommer tycka om mig när vi verkligen börjar lära känna varandra, rädd för att han ska säga något som kommer att förfölja mig resten av mitt liv. Eller att jag gör något som jag absolut inte vill eller är redo för. Men man lär ju sig av sina misstag så jag antar att man bara får försöka att inte tänka så mycket och bara se vad som händer. Men ändå vill man ju att allt ska vara bra. Men om man inte försöker anstränga sig att allt ska bli bra..Då kanske allt blir awesome istället? Bättre att man är sig själv ända från början och kör sitt egna race. Då får han ju verkligen se vem jag är och om han är intresserad stannar han ju kvar och än så länge är han kvar. Men.. Men tiden får bestämma när det är dags. Då kommer allt bli bra. För jag mår bra och med dig mår jag bättre så detta kommer nog att bli bra. ♥
 
 

Kommentera här: